Självförsörjningens utopi

12.12.2022 | www.kla.tv/24439

Hej alla, jag heter Judith. Många människor, som jag har träffat via Klagemauer.tv, ägnar sig för närvarande intensivt åt autarki, självförsörjning och lantbruk - även nu på grund av all inflation etc. Jag är själv lantbrukare och skulle vilja kommentera detta i dag så att säga som en insider. Låt oss först lyssna på ett utdrag ur ett tal av Ivo Sasekt: ”Den världsomfattande eliten skyndar sig inte bara i att beröva oss all yttrandefrihet, utan de försöker också att ta ifrån oss alla våra ägodelar. Men nu är frågan: Vad kan vi göra praktiskt mot allt detta? Först och främst säger jag vad vi inte ska göra! På grund av paniken i världen har oräkneliga fria upplysta människor antingen tagit sin tillflykt till distraktioner av alla slag eller så har de satt sin självförsörjning, det vill säga sin egen självförsörjning, i första hand. Det är ett stort misstag om man prioriterar alla dessa saker på ett sådant sätt att man försummar upplysningskampen mot den mainstream-blinda majoriteten, som ännu inte har slagit igenom helt och hållet! Den fortsatta upplysningskampen måste därför ges högsta prioritet för oss alla lika länge och till och med ständigt intensifieras tills vi verkligen har brutit igenom och nått till absolut överhand under folken.” Jag har själv varit heltidslantbrukare i elva år och detta lantbruk har bedrivits med fokus på självförsörjning i 35 år. Det betyder att jag faktiskt har vuxit upp med temat självförsörjning och att jag också har befattat mig med detta tema. Jag kan bara stödja Ivo Sasek till 100 procent i det han säger. För många människor låter tanken om expropriation mycket avlägsen, och man kan inte alls föreställa sig den. Men jag, som berörd lantbrukare, kan föreställa mig det mycket väl och det låter inte als avlägsen för mig. För just nu finns det redan otroligt många lagar som vi måste följa. Om man inte följer dem förlorar man till exempel sin licens för att producera livsmedel. Under åtminstone de senaste 50 åren har det pågått en kamp mot det oberoende lantbruket, och de små lantbruken har trängts ut från marknaden. Jag tror att var och en av er, eller de allra flesta av er, känner någon som hade en gård för 50 eller 70 år sedan men som har gett upp den nu. Och dagligen måste vi ta itu med problemet bondedöden. Och det är just de små lantbrukarna som har gett upp under de senaste åren. Längtan efter självförsörjning - det är precis så som många människor föreställer sig ett lantbruk, som har stängt ner sin verksamhet under de senaste 50 åren. En del slutar upp med ett lantbruk, precis så som andra önskar sig det. Därför vill jag i dag sticka hål på drömbubblan på ett sunt sätt, för det är inte så som många tror – denna självförsörjning. Självförsörjning i strikt bemärkelse skulle faktiskt innebära att jag har ett lantbruk som är självförsörjande i sig självt - ett slutet system där jag inte har några utgifter. Är det ens möjligt? Jag kan bara säga: Total självförsörjning finns inte i Österrike! Orsaken till detta är att vi dagligen måste hantera lagar och förordningar som vi lantbrukare antingen inte kan följa, eller helt enkelt för att vi är helt begränsade i vår frihet. Hur ser det ut i praktiken? Många människor säger till mig: ”Ja, en dag ska jag bygga en hydda någonstans i skogen och då kommer jag att vara avskild och självförsörjande.” Men varje kvadratmeter, varje skog, varje berg, varje klippa - allt tillhör någon. Om den inte tillhör dig måste du betala hyra eller arrende. Och om den tillhör dig måste du betala grundskatt. Det innebär att det finns fasta utgifter, oavsett hur självförsörjande du än är. Men det finns också kostsamma villkor som vi måste uppfylla - bara för att få producera mat eller värma upp. Vi har vår egen källa och är därför självförsörjande på vatten, men vi måste lämna in ett vattenprov varje år. Någon från ett labb kommer och undersöker vårt vatten och kontrollerar om det är lämpligt för livsmedel. Vattenprovet kostar 300 euro och om vi inte gör det får vi inte producera livsmedel på vår gård. Själv med toaletten är det krångligt. Många människor tänker: Ja, inom jordbruket är det enkelt, man har ett utedass någonstans och det är allt. Men även ett utedass har regler och det finns en myndighet som kontrollerar om du följer dessa regler och hur utedasset är konstruerat. Eller så får jag naturligtvis inte bygga något på min gård, det måste deklareras som tomt. Sedan finns det bygglagar, byggrättigheter, allt som måste beaktas. Vi har t.ex. gräsmark, en permanent äng - jag får inte säga en dag att jag vill göra en åker av den. Det skulle behöva omklassificeras: Gräsmark är gräsmark, åkermark är åkermark, man kan inte blanda ihop de två. Eller så får jag inte ens sätta upp ett tält på min egen mark, eftersom det finns en lag som säger att varje lantbrukare måste organisera en jägare som får jaga på hans mark. Som lantbrukare har jag inte rätt att säga att det inte får jagas på min mark. Nej, jag måste organisera en sådan. Och för att han kan jaga betalar han mig ett jaktarrende. Men i gengäld måste han kunna jaga om han betalar mig något - och om det finns ett tält någonstans kan han inte jaga. Jägaren kan alltså förbjuda mig att sätta upp ett tält på min egen mark. Eller till exempel måste jordbrukarna på vintern deklarera vad de kommer att odla på sommaren. Jordbrukarna vet inte vad de andra jordbrukarna kommer att odla. Men myndigheterna har då en överblick. Och denna kunskap har bevisligen missbrukats, så att priserna har styrts och manipulerats i förväg. Eller bara märkningsskyldigheten: alla djur måste märkas. Det finns särskilda bestämmelser för varje djurart. Vi har får och getter, och alla våra får och getter behöver en officiell öronbricka, som du kan se. Så här ser de ut, beställer man mot en avgift. Jag måste beställa upp till en fjärdedel av öronbrickorna varje år eftersom fåren tappar bort dem. Då ringde min far till myndigheten och frågade: Varför måste alla djur registreras? Svaret från herrn i telefonen var bokstavligen, citat: "Fårens öron tillhör inte dig som lantbrukare, fårens öron tillhör myndigheten." Det är så här vi behandlas. Det finns helt enkelt en lag - och vi måste följa den. Om vi inte följer den, gör vi oss straffbara. För mig är den största frågan där vi som lantbrukare tvingas bli beroende av, är temat kompensationsstöd dvs. bistånd. I min lantbruksutbildning fick jag veta att vi lantbrukare inte får bistånd, utan kompensationsstöd, dvs. att priserna på lantbruksprodukter har sjunkit för mycket på grund av Österrikes anslutning till EU, och att EU är medveten om detta. Vi kan helt enkelt inte hålla jämna steg med andra länders låga produktionskostnader. Och eftersom priserna har sjunkit så mycket till följd av EU-anslutningen, eftersom ekonomin har expanderat, har lantbrukarna fått kompensationsstöd för att kunna fortsätta att bedriva lantbruk överhuvudtaget. Men dessa kompensationsstöd har förändrats under årens lopp och har blivit mer och mer villkorade. Numera är de egentligen bidrag som man bara får om man uppfyller vissa villkor och bestämmelser. Och dessa bestämmelser och villkor är hela kataloger, med nya som läggs till varje år. Och jag vill ge er ett exempel på hur tuffa dessa lagar faktiskt är. Vi har får och getter. Det finns en lag om gödsling, hur mycket gödsel man får lägga på ängarna så att de inte blir övergödda. Vi är helt och hållet under denna lag och kan också bevisa det - dvs. innehållsmässigt har vi absolut uppfyllt denna lag. Men nu har min far fyllt i fel blankett. Jag måste förklara det kort igen: Dessa kontrakt gäller för perioder. I det här fallet var det till exempel en femårsperiod. Och varje år ändras lagarna, men lantbrukaren förpliktar sig att följa de lagar som kommer i fem år. Jag tycker att det är verklig orättvist. Men eftersom det var ett femårskontrakt kom inspektörerna endast slumpvis. I vårt fall kom inspektören under det tredje året, och eftersom vi fyllde i fel blankett under det tredje året ansågs vi vara återfallsförbrytare två gånger - och sedan betalade vi 3 000 euro i böter för en felaktig blankett. Jag vill bara säga: Det är så här som man umgås med oss lantbrukare! Det är så här som vi behandlas. Och det är därför som så många lantbrukare har gett upp denna kamp, denna ständiga kamp mot åtgärderna. Det har till exempel kommit en lag: Alla arbetsutrymmen måste se ut så här och så här. Vi har tillverkat ost i 30 år och från en dag till en annan är osttillverknings- utrymmet inte längre tillåten. Man måste investera så mycket pengar för att kunna bygga ett riktigt produktionsrum - och sedan är det inte längre värt det. Det är just av dessa skäl som så många jordbrukare slutar. Eller stallet: Plötsligt förändras en förordning hur ett stall ska se ut. Lantbrukaren, som inte har mycket pengar över, måste bygga en helt nytt stall och det är inte värt det - då slutar han helt enkelt. Vi utkämpar för närvarande ett informationskrig, och om vi förlorar det kommer vårt självförsörjande lantbruk inte att vara till någon nytta för oss. Och om vi vinner den kommer vi att bli ett fungerande samhälle igen, där vi inte behöver ett självförsörjande lantbruk var och en för sig, utan där vi återigen arbetar tillsammans som ett samhälle, där det fungerar igen. I många samtal märker jag att önskan om självförsörjning i viss mån också beror på en viss feghet, eftersom människor försöker fly undan den rådande krisen. Det kan vi inte. Vi är alldeles för sammanflätade, alldeles för beroende av varandra. Därför kan jag bara säga att önskan om självförsörjning aldrig får vara vår första prioritet. Min första prioritet är och förblir upplysning! Och jag kommer att fortsätta att göra det, även om jag älskar mitt jobb. Jag älskar att vara lantbrukare och det är inget fel med det. Men om det plötsligt blir en prioritet tror jag, att det blir ett mycket stort misstag. Titta gärna på Ivo Saseks hela program, det rekommenderas varmt! (finns inte än på svenska) Låt oss hålla oss till informationskampen och låta den vara vår första prioritet. Ha det så bra!

Från jn

Källor/länkar: -